Saliven Gustavsson gräver en stund i plånboken och får till slut fram sitt pass.
– Vad står det?
Jag vet inte om han skämtar eller om han faktiskt inte vet. Sigurd Gustafsson står det, intill en svartvit bild som helt klart föreställer mannen som sitter mittemot mig.
– Då ska det nog vara med ”f”. Men jag skriver det med ”v”. Sidu om jag skriver min signatur och skriver Gustavsson med ”v” så kan jag dra ett rakt streck redan efter ”t”. It’s that simple.
Sådan är Saliven Gustavsson. Det blir som det blir, det är inte så noga. Att hans efternamn egentligen stavas med ”f” har ingen betydelse så länge som det är enklare att skriva namnteckningen med ”v”. Och så är det ju det där med förnamnet Saliven också. Men det kommer vi till om en stund.
Saliven, eller Sigurd, Gustavsson, eller Gustafsson, ser ut som en man som aldrig riktigt velat släppa ungdomsåren på 70- och 80-talen. Han sitter avslappnat tillbakalutad på sin stol, iklädd en svart läderjacka utsmyckad med pins och en tunn sjal löst virad kring halsen. En rad av örhängen pryder hans vänstra öra, och givetvis vilar ett par solglasögon på hans panna i decembermörkret. Ett grogglas fyllt av mörkbrun dryck står på bordet framför honom.
Icke inavlad Pellingebo
Saliven är en blandning av punk och rock, nedtonad à la medelålder. Man skulle inte riktigt vilja tro på att han ursprungligen är en fiskarson från Pellinge.
– Men jag är en av de få inte inavlade Pellingeborna. Far min lyckades på äldre dar få en Helsingforsbrallis, så på det viset fick jag lite nytt blod. Alltså kviikvää är jag givetvis ändå, men inte lika kviikvää som alla andra.
Och det var också den här Helsingforsflickan som senare tyckte att det skulle vara en bra idé att döpa Saliven till Sigurd. Det tyckte inte Saliven.
– Sigurd Gustafsson! Försök nu säga det på fyllan när Borgåpolisen tar dig.
Lyckligtvis löste kusin Rulle det här dilemmat redan i unga år. De två kläpparna Sigurd och Rulle stod en dag och kastade pil, och den som inte stod i tur att kasta försökte distrahera den andra.
– Så när Rulle skulle kasta ställde jag mig framför piltavlan och blåste en salivbubbla. Rulle kikade på mig med avsmak i blicken och sade ”hyi, saliven!” och så fortsatte vi kasta. Och jag tyckte det lät ganska bra. Det var punktider då, alla skulle ha idiotiska artistnamn. Så då blev jag Saliven.
Efter att ha försökt – och misslyckats med – att visualisera historien genom att producera en likadan bubbla, tittar Saliven ner på mina anteckningar och säger:
– Hur ska du få ihop något av det här?
Kulturreportern en utdöende art
Egentligen skulle Saliven bli journalist. Men det fanns en sak som stoppade honom. ”Politikens teori” av Jan-Magnus Jansson.
– Soc & kom var det första jag sökte till. Morsan hade skaffat boken åt mig, en eller två dagar innan jag skulle skriva provet. Jag började bläddra igenom den och tänkte att det här är ju otroligt tråkigt, och det var en snygg dag så jag hoppade i fanerbåten och for ut och åka i stället.
Så det gick som det gick i inträdesförhören. Ingen journalistik för Saliven. I stället simulerade han lite studier i filosofi, konsthistoria och vuxenpedagogik, som han själv uttrycker det. Inget tog han ändå examen i – det fanns annat att koncentrera sig på under studieåren i Helsingfors. Bland annat bandet han spelade trummor i.
– Vi fick förvara våra instrument i ett bakrum i Östra Finlands Nations lokal Kupolen. Så vi tränade på nation, spelade på nation, söp på nation, slocknade på nation, vaknade på nation. Om man hade jobb kröp man över till Husis och började skriva juttur. Om inte, fortsatte man att supa. Det var onda tider.
Lite journalist blev det alltså ändå av Saliven mellan varven. Han jobbade som kulturreporter för både Hufvudstadsbladet och Svenska Yle, och recenserade framför allt konst och film – två saker som hjärtat klappar hårt för. Men samtidigt som vi kommer in på de ämnen som borde engagera Saliven allra mest, får han en allt mer bister uppsyn. Länge tittar han ner i sitt nu tomma grogglas, snurrar lite på det.
– Eventuellt skulle jag fortfarande vilja pynja med kulturjournalistik. Men inte får man någon lön för det. Det verkar som om kulturen är det första som åker när det sparas, jag tror inte ens att de skär ner i idrottsreportagen lika mycket.
Och det är inte bara bristen på kulturjournalistik som förargar Saliven, utan kvaliteten på det lilla som finns.
– Det är en grej som är värst i lokalpressen. Det finns en tendens att alltid skriva så att du förlåter allt. Du förlåter skit måleri, förlåter skit teater. Bara för att det är lokalt måste du hylla det. Jag tänker att det skulle gagna aktörerna mer att skriva ärligt att det här gör ni bra, men gör det här bättre.
Och det är inte bara den lokala kulturjournalistiken som får sig en känga.
– Om du publicerar en bok på svenska i det här landet är det omöjligt att få en dålig recension. Det är så intressant, jag tror jag aldrig har läst en negativ bokrecension. Inte i Husis, Västnyland, Östnyland. Du skulle kunna publicera din inköpslista i bokform och ingen skulle säga något dåligt.
Saliven tittar för andra gången ner på mina anteckningar och säger:
– Det blir nog inte något av det här.
Filmöversättning som konstform
– Jag visste att du skulle fråga det där. Jag har inte en jävla aning, svarar Saliven flinande på min fråga om hur många filmer han har översatt under sin karriär.
– Men jag har översatt kanske tio bra filmer.
Det var en slump att Saliven för tjugo år sedan fick sitt första översättningsuppdrag. Slumpen utvecklades ändå till en bisyssla, som utvecklades till en huvudsyssla. Egentligen kanske Saliven hade velat göra något mer konstnärligt här i livet. Eller så inte. Filmöversättning är i vilket fall som helst ett slags mellanting, något han kallar semikreativt.
– Man får låtsas vara lite skald. Du får känna att du själv nästan är med och skriver dialogen. En film som är verbalt krävande är som en konstnärlig orgasm. Tyvärr finns det ju ganska mycket skit, som motorsågsmassakern del 25. Och det är nu inte så satans roligt, I’m gonna kill you motherfucker, men du gör ditt jobb ändå. Ibland kommer det ändå grejer som är så intensiva att du bara vill suga åt dig texten. Du vill överträffa dig själv. Men det är väldigt sällan, tyvärr.
När det väl händer att Saliven går i gång på en text är det troligtvis fråga om ett brittiskt drama med krävande dialog, gärna gammaldags, gärna epok. Under solglasögonen i december och den svarta läderjackan gömmer sig uppenbarligen en brittisk mysfarbror.
– Jag är en gammal stofil. Jag krökade till exempel in mig på Downton Abbey så hårt. Jag försökte få min furstinnas (flickväns) barn att kalla oss ”mama and papa”, men det gick inte hem.
Från poesi till sjukhusterminologi
Filmen Saliven är stoltast över att ha översatt är Bright Star (2009), som handlar om 1800-talsskalden John Keats. Det var så nära rent skapande en översättare kan komma.
– En stor del av hans poesi som användes i filmen var inte översatt sedan tidigare. Sidu annars om det finns till exempel Shakespeare i texten använder vi ganska ofta översättningar som redan finns. Så det var ganska svårt, den översättningen är jag faktiskt stolt över.
Men det finns andra prövningar för en översättare än 1800-talspoesi. Ordvitsar är en. De resulterar ibland i nödlösningar som Saliven inte är stolt över. Fackterminologi är en annan.
– Sveriges TV4 köpte sjukhusserien Syke av Yle, rubb och stubb. De ville göra en exakt likadan svensk version, och då fick jag jobbet att översätta alla 30 avsnitt från finska till svenska. Och på riktigt, det kräver ju en kandidat i kirurgi.
Något annat som tvingar Saliven att aktivera hela sin verbala prestanda är filmer där inget händer. En sådan var Spotlight (2015), som handlar om hur tidningen The Boston Globe avslöjade skandalen om sexuella övergrepp på barn inom den katolska kyrkan.
– Det är en film som inte är så intressant som just film, fast den är jättebra. Det händer ingenting, alla bara sitter och snackar, gör journalistarbete. Då handlar det mycket om att få fram själva känslan i dialogen. I själva verket är det nästan som om man bara skulle läsa en text när man ser på filmen. Och det ställer höga krav på översättningen.
Så, ganska mycket jobb ligger bakom textraden du ser längst nere på filmduken nästa gång du går på bio. Och råkar det vara filmen Passengers som går nu i december kan du fästa lite extra uppmärksamhet vid orden, för då vet du vem som ligger bakom dem.
Saliven tittar för sista gången ner på mina anteckningar och säger:
– Du får inte ihop något av det där. Jag är inte så satans intressant egentligen.
Personporträtt i Östnyland 9.12.2016
